Omöjligt att inte dra paralleller till 30-talet

Politiskt våld Attentatet i Gubbängen säger något om var vi befinner oss i samhällsdebatten. En grupp maskerade män tränger in på ett politiskt möte i Gubbängen utanför Stockholm. Mötesdeltagarna ska tala om anti-fascism och demokrati. Det hela är arrangerat

Sammanhang: ...Innan Hitler rensade ut dem 1934 hade SA-trupperna, under Ernst Röhms ledning, till uppgift att hålla ordning på nazisternas egna möten och störa andras, ofta med våld. ...

Omnämnda platser: Gubbängen, Stockholm. Omnämnda personer: Ernst Röhms, Salman Rushdie.

Finns det någon socialism i Sverige?

Jag kallar det frihetlig socialism, men vi möts av misstänksamhet, skriver Johan Lönnroth i ett inlägg om gillesocialism, federalism och vänsterns framtid. De demokratiskt sinnade västeuropeiska kommunisterna, eller eurokommunisterna som några kallade sig,

Sammanhang: ...Få av dem insåg att den politik som växte fram på 30-talet då enbart sågs som medel att nå ett högre mål. Ernst Wigforss var en av de få. Han kallade målet för en provisorisk utopi. Han beskrev den redan i Göteborgsprogrammet 1919: ”Produktionen skall specialiseras och standardiseras för att man tillfullo skall kunna utnyttja alla tekniska möjligheter… hela denna organisationsfråga kräver också i allra högsta grad arbetarnas aktiva medverkan… arbetarråd från verkstaden och upp till industriförbunden beredas större insikt i och allt större inflytande över företagens tekniska och ekonomiska ledning.” ...

Omnämnda platser: Vänsterpartiets, USA, Sverige. Omnämnda personer: Göran Persson, Nils Karleby, Sheri Berman.

Galningar eller genier – eller bådadera?

Under senhösten har två intressanta böcker om postmodernismen utkommit. Svante Nordins Världsandens partisaner: Filosoferna, Tredje riket och den liberala demokratin (Fri Tanke) är en redogörelse för postmodernismens rötter och en uppgörelse med dess politiska

Sammanhang: ...Nordins bok sträcker sig utanför territoriet, så till vida att reaktionärerna Martin Heidegger, Ernst Jünger och Carl Schmitt – som boken primärt uppehåller sig vid – inte kan betecknas som postmodernister, eftersom den postmoderna filosofin uppfanns av deras beundrare. ...

Omnämnda platser: Kapitalism, Deleuze. Omnämnda personer: Michel Foucault, Margareta Åsberg, Alessandro Mendini.